Herregud.
Okej, så igår var jag totalt uppslukad av ÄS. Jag liksom ville falla in i det, hur sjukt?! Jag märkte direkt hur ångesten blev typ hundra gånger värre och huvudvärken tog över hela tillvaron när jag inte hade ätit på typ 12 h. För någon som har lätt för att få migrän var väl det kanske sisådär på brahetsskalan, hah.
Idag befinner jag mig i något märkligt limbo.
Kasta dig rakt ner i avgrunden och kom inte upp igen förrän du är smal. Du är fan vidrig, du kan inte se ut så här. Hur vågar du ens gå utanför huset?
Men hur hållbar viktnedgång blir det? Du kommer att gå upp allt när du börjar äta igen.
Men om du inte gör det här kommer du aldrig gå ner i vikt. Du har ju försökt och försökt, men du misslyckas jämt. Det enda som funkar är det här. Det är det enda du kan.
Du kommer inte kunna springa och gymma som du vill. Du kommer att ha ständig huvudvärk och vara trött. Jämt.
Hur mycket springer du nu då? Hur mycket har du gymmat den senaste tiden? Din lata, feta jävel. Du är patetisk. Du gömmer dig bakom ursäkter som aldrig kommer att vara i närheten av sanning. Och huvudvärken kommer försvinna när du inte längre väger sjuhundra miljoner kg, fattar du väl.
Du kommer att se ut som en jäkla flygekorre, för huden kommer inte hinna med i viktnedgången.
Det vet du inte. Och flygekorre är ändå bättre än att vara fet. Men du är bara rädd att du ska misslyckas med det här också. En person som misslyckas med ÄS, hur patetiskt är inte det?
Eller så kämpar du för att vara frisk.